För ca 2 månader sedan var första gången jag uppmärksammade samernas nationaldag som verksam i förskolan. När jag tänker tillbaka har jag faktiskt aldrig stött på någon förskola som uppmärksammar våra nationella minoriteter i Sverige, där ju samerna ingår, som en naturlig del i arbetet med interkulturalitet och flerspråkighet. Vi har ett uppdrag att arbeta interkulturellt i förskolan och då kan vi inte enbart fokusera på olika länders kulturer och arbeta med att skapa möten samt broar mellan dessa. Vi har kulturer inom Sverige också, som samisk kultur. Jag kan ibland höra pedagoger och ledare i förskolan säga ”men vi behöver inte jobba med det, vi har ändå inga barn från andra länder” Våra nationella minoriteter i Sverige lyfts ofta inte ens. Vi har ett jätteviktigt uppdrag att arbeta med interkulturalitet oavsett vilka länder och kulturer barnen kommer ifrån. Det spelar inte någon roll om barnen själva kommer från landet eller kulturen vi pratar om i förskolan.
I arbetet med hållbarhet och hållbara relationer är just interkulturalitet så viktigt för att skapa förståelse för varandra och varandras unika kompetens. Jag hittade en person på Instagram som inspirerade mig mycket till att lära mig mer om Samiska. Ina Omma heter hon och hon är same. @ina.omma heter hon på Instagram. Jag talade med henne och frågade om jag fick citera henne här på sidan. Det som jag vill förmedla känns inte rätt att jag förmedlar, utan det behöver komma från en person som Ina. Vi behöver fundera på hur vi som arbetar i förskolan för våra kulturer vidare till nästa generation. Vi måste utbilda oss själva för att utbilda. Vi måste vara nyfikna och intresserade utan att se det arbetet som ett jippo. För det är allt annat än ett jippo. Det är en kultur. Här nedan citerar jag Ina. Visst väcker det frågor om vårt uppdrag i förskolan och hur viktigt detta är? Det vi gör idag påverkar morgondagens kunskap.
Text från Ina Omma:
Samisk kultur är ingen hobby, klubb eller fritidsaktivitet
Jag har uttryckt mig så i lite olika sammanhang den senaste tiden och det går upp för mig mer och mer att det är så vi betraktas. Samisk kultur betraktas som en hobby. Det samiska samhället betraktas som en klubb, samer som klubbmedlemmar och våra kulturyttringar som fritidsaktiviteter.
Det blir uppenbart för mig när kommunen tycker att det är ”kul att vi engagerar oss” när vi slåss för att våra barn ska få modersmålsundervisning, när personer ber om att få bli samer eller ansöker till sametingets röstlängd för att kunna vifta med ett papper som bevisar att de är samer, när icke-samer vill bära kolt eller till och med skapa en ny kolt för ”same-fans” och när turister blir upprörda över att renskötarna rör sig i vissa områden i fjällen (på sin arbetsplats) medan andra uppmanas att hålla sig undan.
De senaste veckorna har min lista med exempel på hur vi betraktas som en klubb blivit längre och längre och det blir tydligt för mig att vi på grund av detta inte blir tagna på allvar.
Vad samer och samisk kultur är och ska vara har omgivningen alldeles för länge fått bestämma. Vi har reducerats ned till en avvikande ras och till en yrkesgrupp. Till sagofigurer, turistattraktion och hobbyverksamhet. Det är dags att vi får vara vad vi är; en grupp människor med ett gemensamt arv och kultur.
Arbetet med flerspråkighet, interkulturalitet är så spännande! Visst är det? 🙂 /Anna